En rasist ser sällan allvaret i just rasismen

Den sverigedemokratiske kommunpolitikern Christer Wikström är misstänkt för hatbrott. Politikern har förolämpat en kvinna i en mataffär. Åsikterna går isär om vad som föranledde händelsen men klart står ifall att Wikström ska ha frågat kvinnan: "Har inte du hamnat på fel sida jordklotet?". Anledningen var att kvinnan bar burka. Nu pågår en polisutredning. Men Sverigedemokraterna har inte kunnat hålla sig.

Riksdagsledamoten och internetaktivisten Thoralf Alfsson försvarade i ett blogginlägg partikamratens handlande. Och idag förringar Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund agerandet. Till Expo Idag säger SD-tjänstemannen bland annat:

– Rasistisk? Nej, jag tycker att man slarvar med det ordet. Jag vet inte om det finns någonting i det han säger som påpekar hennes etniska ursprung i det han sa.

Det Bylund syftar på är huruvida det fanns rasism i Wikströms agerande. Pressekreteraren slår senare fast:

– Det har ingenting med rasism att göra. Australiensare bor på andra sidan jordklotet.

Vad Åkessons högra hand nog inte förstår, som så ofta får ta i de känsliga frågor från media som den bekväma partiledaren inte tycks våga ta i är, att han själv ger uttryck för rasism. 

Burka är ett religiöst plagg, som man givetvis kan ha en massa åsikter om, men de som bär den utövar en religion som vare sig har med landsgränser, landområden eller världsdelar att göra. Att ifrågasätta en persons rätt att vara i Sverige ut efter vad han eller hon har på sig är rasism. Det var precis det Wikström gjorde, vilket SD-politikern också har erkänt.

Men Bylund fördjupar den sverigedemokratiska rasismen med sitt uttalande när han försöker avdramatisera partikamratens agerande. 

I SD-tjänstemannens uttalande om Australien bekräftar han en klassisk rasistisk föreställning om att det är skillnad mellan svarta och vita. "Andra sidan jorden" kan vara okej så länge det är vita människor det handlar om.

Nu vet dock Bylund alltför väl att det inte var Australien som hans partikamrat syftade på när han förolämpade kvinnan i mataffären. Men i ett läge när rasismen återigen är uppenbar i Sverigedemokraterna gör pressekreteraren det som skiljer ärliga rasister från de oärliga. Han förflyttar fokus. Eller "trollar bort frågan" som man brukar säga på internetspråk. 

För en rasist av Linus Bylunds kaliber ser sällan allvaret i rasismen. Och Christer Wikström är uppenbarligen en så pass viktig politiker för SD-aristokratin att de helt enkelt inte kan kasta ut honom.

Lite som partiet dagarna i ända försvarar riksdagsledamöterna Thoralf Alfsson och Kent Ekeroth. Trots de bådas gedigna register av rasistiska utspel och uttalanden.

Då råder det ingen nolltolerans. 

Därför tål det att upprepas, det som partiets första partiledare Anders Klarström brukade säga: Inkonsekvensen är uppenbar. 

Vi behöver positiva krafter

(Jackson, USA)

– Där, säger han och pekar mot en grå betongbyggnad intill järnvägen, där brukade vi studenter ha våra möten.

Hillman Frazier kör långsamt genom centrala Jackson. Jag sitter i framsätet bredvid honom medan han guidar. Allt han gör går långsamt. Han talar med en släpande Mississippidialekt, rör sig sakta i den tryckande värmen så att det inte ska bli för varmt under hans stiliga kostym och fluga.

Det är lätt att bedras. Bakom den där sävliga framtoningen finns en stark vilja som tagit honom hela vägen från ett fattigt svart hem i 1950-talets segregerade söder till en plats i Mississippis senat.

Han pekar ut kontorshusen som ska byggas om till bostäder. Berättar om planerna att väcka liv i den öde paradgatan som utarmats sedan de stora shoppingcentren etablerat sig utkanten av stan. Han tror på Jackson, säger han.

Vi är på väg till universitet. Det är avslutningsfest för studenterna vid den statsvetenskapliga institutionen och Hillman Frazier har blivit ombedd att hålla ett tal.

Han förberett sig noga. Han vet precis vad han ska säga.


***

Kvällen den 14 maj 1970 samlades ett hundratal afroamerikanska elever vid Jackson State University för att protestera mot USA:s invasion av Kambodja. Polisen kallade in förstärkning, brandkåren sköt med vattensläckare mot de upprörda demonstranterna. Vid midnatt öppnade polisen eld mot de studenter som dröjt sig kvar. Två personer dog, elva skadades.

Hillman Frazier var inte där den kvällen, han hjälpte en av sina kamrater att ta sig hem när skotten avfyrades. Men han minns kaoset, vreden och sorgen. Och han minns sin klasskamrat som dog av polisens kulor.

Nu står han framför avgångsklassen på den statsvetenskapliga institutionen. En gång i tiden var han som dem, en ung student med samma intresse.
– En kväll som denna ska vi minnas offren från skjutningarna 1970. Och ni som sitter här ska ta vara på den möjlighet som ni har.

Runt borden i den stora lokalen sitter flera av stadens, och delstatens, mest inflytelserika afroamerikanska politiker och jurister. De har alla studerat här på universitet och tar varje chans att knyta kontakter med de unga avgångseleverna. Hillman tipsar en kille om en person han känner som skulle kunna ge honom jobb, en ung tjej skickar han vidare till en av de kvinnliga juristerna vid bordet bredvid.
Så byggs nätverket ut för de som tidigare stått utanför.


***

Vi sitter i bilen. Utanför steker solen och Hillman konstaterar lugnt att det var en ovanligt varm dag.
¬– Ibland är det så, det är bara att leva med det, säger han och skrattar sitt hesa finurliga skratt.
– Är du inte arg? Frågar jag. Hur har du klarat av att ta dig genom en studietid där din klasskamrat blev skjuten och sedan vidare i en politisk värld där rasismen många gånger gjorde sig påmind.
Han är tyst en stund. Som om han funderar på hur han ska förklara det.
– Jo, jag har varit arg. Men jag valde att förändra inifrån.

***

Det finns olika sätt att se det.
Det går att säga att rasismen här nere i södern fortfarande i allra högsta grad är påtaglig. Tea party-rörelsen är stark och lyckas många gånger påverka politiken. Segregationen är fortfarande tydlig. Den sociala utslagningen av den svarta befolkningen uppenbar.

Men det går också att säga att det har blivit så oerhört mycket bättre.
Vi står på fjärde våningen i delstatsparlamentet, Jacksons pampiga Capitol Hill. Hillman Frazier vill visa hur det såg ut här en gång i tiden. På väggen hänger bilder på senatorerna för varje mandatperiod sedan 1950-talet. Fram till 1970-talet såg det likadant ut, i princip bara vita män.

– I dag är det annorlunda, säger Hillman stolt. Vi har gjort ett bra jobb, men det finns fortfarande mycket kvar att göra.


***

– Det var gud som kallade mig.

Vi sitter på obekväma tältstolar, jag och ungefär 20 personer till, i en trädgård i en av Jacksons villaförorter.

Alla runt mig nickar instämmande.

Nästa person som kliver upp och ställer sig på den asfalterade garageuppfarten för att berätta om sig själv säger samma sak. En dag när han var på väg till jobbet fick han kontakt med gud som sa till honom att satsa på politiken, att bli talesperson för folket i hans valdistrikt.

Hemma i Sverige betraktas amerikansk politik många gånger med misstänksamhet. Det finns de som säger att den styrs av pengar, som oroas av de allt mer påkostade presidentkampanjer.

Men det finns en annan sida. De personorienterade valen skapar en relation mellan väljare och politiker som vi sällan ser hemma, där vi traditionellt röstar på ett parti och inte på en person. Det gäller kanske inte presidentvalen, men i allra högsta grad lokalvalen.

Som i Jackson, där Hillman Frazier har tagit med mig till en utfrågning av kandidaterna i det stundande lokalvalet.

De kliver upp en efter en och presenterar sina program, några skickligare än andra. De flesta refererar till Gud. Det är så det funkar i en stad med kyrkor i varje gathörn.

Hillman Frazier myser i kvällssolen. Det är annorlunda nu. En gång i tiden fanns det ingen väg in i politiken för de afroamerikaner som ville förändra sitt och andras liv. Nu har den öppnats för den som vill och bara i hans distrikt finns tio kandidater, de flesta svarta, som lovar att göra vad de kan för att öka tryggheten, ge ungdomarna en bättre framtid och locka företag och jobb till staden.

På vägen hem frågar jag om han bestämt sig för vem han ska rösta på. Han undviker frågan på vant politikermanér. Han vet att hans ord betyder mycket, den som kan skryta med en populär senators stöd har mycket vunnet.
– Just nu är jag nöjd med att det finns så många kandidater som är beredda att jobba hårt för att göra Jackson till en bättre stad att bo i. Vi behöver positiva krafter.

Landet som byggdes på rasism

Sedan början av maj är jag på en sju veckor lång resa genom USA. Äventyret är möjligt tack vare Eisenhower Fellowship som varje år erbjuder utvalda ledare, opinionsbildare och entreprenörer från olika delar av världen möjligheten att komma till USA, resa runt i landet och bli del av det stora nätverket av Eisenhower fellows.

Så jag är sådan nu, en Eisenhower fellow. Jag är på resa genom landet för att lära mig om hur olika organisationer och personer arbetar för att bekämpa rasism och intolerans. Om strategier, arbetsmetoder, misslyckanden och framgångar.

Kanske kommer jag hem lite klokare.

Jag hoppas hur som helst kunna dela med mig lite av mina intryck här på bloggen under de kommande veckorna.

Först en introduktion.

***

När jag var barn lekte vi comboy och indian, jag satt i mammas knä med bultande hjärta framför tv-serien Nord och Syd. I bokhyllan stod Alex Halyes klassiker ”Rötter”. Jag gjorde mitt skolarbete i sjuan om Martin Luther King, jag har sett filmer och lyssnat på musik som på olika sätt är kopplat till den brutala behandlingen av den svarta befolkningen.

Jag trodde att jag hade en aning om hur det skulle vara här.

Jag hade fel.

Tänk dig ett hus. Ett stort, pråligt skrytbygge. Det huset är USA. På avstånd glittrar det i solen, men när du kommer nära upptäcker du sprickorna och skavankerna. Och om du går ner i källaren, ner i mörkret, kommer du upptäcka blodet på väggarna.

Det här landet byggdes på upptäckaranda och frihetstörst.

Och det byggdes på rasism.

För de vita blev det frihetens land, för de andra blev det en skräckkammare.

Slavhandeln, mördandet och tvångsassimileringen av indianer, raslagarna och allt det som kom ur dessa trauman gör sig fortfarande påmint.

Det är där, längst ner i grunden på den här nationen.

Blodet på väggarna.

Minnen som format ett land.

***

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att sätta på tv:n. Där finns berättelsen om det här landet. Jag zappar runt bland kanalerna.

En man i kostym, jag uppfattar inte hans namn, sitter i studion hos tv-ankaret Bill O´reilly i Fox Channel. Det enda rimliga, säger han, är att USA, efter bomberna i Boston, förbjuder muslimer att komma till USA och studera under några år. Bara som en tillfällig lösnings, så att vi hinner få en koll på alla de som kommit under senaste åren. Bill O´Reilly tittar fundersamt på sin gäst. Han håller med, säger han, men undrar om det är att ta i. Gästen svarar snabbt tillbaka att han inte bryr sig om vad folk i muslimska länder tycker. Det viktiga är att försvara amerikanska intressen.

En reporter står med mikrofon i handen, de sänder live från Boston. Det har kommit nya uppgifter om bröderna Tsarnaev, som misstänks vara ansvariga för terrorattentatet några veckor tidigare. Polisen har hittat en av brödernas dator och snart kommer FBI att kunna ta del av dokument och kommunikation, berättar reportern.

Nästa klipp. I studion står två personer och sammanfattar den senaste veckans utveckling kring utredningen. De är överens om en sak. Bomberna i Boston kommer att färga den intensiva invandringsdebatten.

På en av sportkanalerna visas svartvita bilder på Jackie Robinson, den första svarta spelaren i amerikanska baseballigan. När han klev in på plan den 15 april 1947 bröts traditionen som sedan slutet av 1800 hade förpassat svarta spelare till ”Negro leagues”. Nu ska det bli Hollywoodfilm om Robinsons liv och flera svarta spelare berättar om hur han varit förebilden som gjorde möjligt för dem att ta sig fram i en liga som dominerats av vita spelare.

På en annan kanal berättar överlevande om minnena från terrordådet i Oklahoma 1995 då högerextremisten Timothy McVeigh sprängde ett federalt kontorskomplex. 168 personer dog och en av poliserna som var med och grep McVeigh minns fortfarande hans kalla blick.

Två kvinnor debatterar vapenlagarna. De står på varsin sida i en av de mest uppmärksammade frågorna under min resa i landet – bakgrundskontroller vid köp av vapen. Det enda de är överens om är att debatten är skev, att det flesta offer för skjutningar som lyfts fram är vita, trots att den vanligaste dödsorsaken bland unga svarta män är just att bli skjuten.

Så fortsätter det. Varje dag påminns jag om hur närvarande frågor om rasism, invandring och nationell identitet är.

***

Barack Obama splittrar landet. Jag har hört så många säga det, både republikaner och demokrater. Jag tänker; det är klart att han gör det. Bara genom att synas väcker han minnena av det här landets djupaste orättvisor till liv.

Det finns de som skräms av hans närvaro, som på allvar tror att han egentligen är muslim och vill förvandla landet till kommunistisk/islamsk diktatur. Och de tycks bli fler.

Det finns de som säger att nu när vi har valt en svart president så har landet kommit över sitt rasistiska förflutna, att vi gått in i den färgblinda tiden.

Och så finns det dem som säger att valet av Barack Obama är ett steg i rätt riktning, men att det fortfarande finns mycket att göra. Den här resan handlar om dem, om de människor som kan det här landets mörka historia, som ser rasismen leva och frodas än idag - och som bestämt sig för att göra något åt det.

Under de kommande veckorna kommer jag att berätta om de människorna här på bloggen.

Håll utsikt.

Erik Almqvists svenskfientlighet

Flera tidningar har i dagarna rapporterat om att den tidigare SD-höjdaren Erik Almqvist har flyttat till Ungern. I en mejlkonversation med Aftonbladet förklarar den före detta riksdagsledamoten, känd från Järnrörsskandalen och före dess Tallinnbåtsskandalen sin flytt i följande ordalag: ”Kort uttryckt kan man säga att frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm i Ungern och den svenska fåran av genus och mångkulturalism får man leta efter sympati för”.

Många antirasister har med rätta gjort sig lustiga över den uppenbara ironi att en SD-politiker flyr landet. Det ligger givetvis ett löjets skimmer över att en person vars politiska gärning till stor del har handlat om att misstänkliggöra människor som flyr diktaturer, politiskt eller religiöst förtryck plötsligt väljer vänder på klacken och själv lämnar hemlandet.

Men det mest anmärkningsvärda är Erik Almqvists häpnadsväckande brist på självinsikt. Uttalandet om "den svenska fåran"  väcker nämligen en del frågor.

Var det "den svenska fåran av genus och mångkulturalism" som ledde till att Erik Almqvist en sommarnatt 2010 stod och vräkte ur sig rasistiska glåpord? Var det samma "fåra" som reagerade kraftigt på att den tidigare SD-politikerna samma kväll kallade en tjej för "hora"?

Och om det nu är så,  tror Erik Almqvist, efter den skandal han själv försatte sig i skulle behandlats annorlunda i Ungern?

Kanske skulle han sitta kvar som parlamentsledamot och omfamnas av den "frihetliga socialkonservativa och nationalistiska normen" om han som politiker sprang runt på Budapest gator med järnrör, skrek rasistiska glåpord och kallade en tjej för hora?

Om så är fallet så förstår jag att Erik Almqvist flyttade till Ungern.

Och visst sjutton kan man kalla Almqvists snyftretorik för svenskfientlig.

Berättelsen om Kent och Houng

Låt oss leka med tanken lite.

Kent, en kille i trettioårsåldern, född och uppvuxen i Halmstad backpackar i Sydostasien med ett par goda vänner. Vi kan kalla dem Erik och Christian. De gör som grabbar i trettioårsåldern som till slut vill finna sig själva brukar göra på den där typen av resor. De besöker Goa. De träffar en  sitarspelande guru som ger dem råd på vägen. De får en rad gastronomiska upplevelser.

På en bar i södra Vietnam börjar gänget att prata med några tjejer i deras ålder. Ganska snart fattar Kent tycke för en av flickorna. Hon heter Houng och Kent inser att han aldrig har träffat en finare människa. Han blir blixtförälskad.

Vad Kent inte vet är att Houng känner exakt samma sak.

De umgås hela kvällen. Nästa dag ska grabbgänget backpacka vidare. Men Kent vill stanna kvar. Han övertalar Erik och Christian att de ska stanna ett par dagar till. Motvilligt hörsammar de sin nyförälskade kompis krav.

Redan andra kvällen förklarar Kent för Houng att han har fattat tycke för henne. Houng blir lycklig och förklarar att känslorna är besvarade. Kent följer med Houng hem.

Nästa dag är det dags för avfärd men Kent förklarar för Erik och Christian att han vill stanna kvar i den vietnamesiska staden. Han ringer hem till sin mamma och förklarar vad som hänt. Han lånar pengar för att stanna kvar ett par extra veckor i Vietnam.

Kent och Houng blir ett par. Men när Kents semester är slut måste han dessvärre åka hem till Halland igen. Den kommande hösten ägnar han många vakna nätter åt att chatta på Facebook och skajpa med sin älskade på andra sidan jordklotet. Samtidigt sparar han pengar för att Houng ska kunna komma till Sverige. Under de timslånga samtalen över internet har de nämligen kommit överens om att Houng ska hälsa på Kent i Halmstad under en längre tid.

Efter några månader kommer Houng till Sverige. Kent är rörd till tårar när han möter sin älskade på Kastrups flygplats i Köpenhamn. Tillsammans tar de Öresundståget till Halmstad.

Ganska snart upptäcker både Kent och Houng att den magiska kärleken som uppstod där i baren i Houngs hemstad består. Houng stortrivs i Halmstad och blir snabbt god vän med Kents familj och vänner. Efter en månad i Sverige står det klart för paret att de är skapta för varandra.

Houng vill stanna i Halmstad och Kent vill att Houng stannar. Först tänker de att det är lika bra att Houng åker tillbaka till Vietnam och söker uppehållstillstånd därifrån. Men varken Kent eller Houng har pengar till en tur- och returresa till Hanoi.

Så de bestämmer sig för att söka uppehållstillstånd direkt i Sverige. När Houng kommer till Migrationsverket får hon beskedet att hon måste flytta till ett förvaringscenter som nyligen upprättats.

Tidigare under året har nämligen en motion från Sverigedemokraterna klubbats igenom i riksdagen. Motionen som är författad av Kent Ekeroth innebär att alla som söker uppehållstillstånd eller väntar på avvisning från Sverige ska placeras där. Houng och Kent blir förtvivlade. Tjänstemannen på Migrationsverket förklarar att han "bara verkställer beslut".

Sedan förklarar han att chansen att Houng ska få uppehållstillstånd är minimal. Sverigedemokraterna har nämligen också fått igenom sitt krav om att anhörig- och asylinvandringen ska begränsas med 90 procent och eftersom hennes älskade inte har någon vidare god ekonomi för att försörja henne under de första åren i Sverige är utsikterna inte alls goda.

Kent och Houng är förkrossade. Deras dröm om en framtid tillsammans i Halmstad har slagits i spillror.

Efter en tid på förvaringscentret får Houng beskedet om att det är dags att åka tillbaka till Vietnam. Men Vietnam är inte hemma längre. Hemma är där hennes älskade finns.

Och Kent finns i Halmstad. 

----

Nu slutar vi att leka med tanken.

----

Det här hade varit den direkta konsekvensen av Sverigedemokraternas migrationspolitik. Kent Ekeroth skriver de facto i sin riksdagsmotion att han vill se ett förvaringscenter för alla som söker uppehållstillstånd i Sverige.

Vi kan rabbla siffror och statistik i tid och otid men i grund och botten handlar det om människor av kött och blod.

Men ibland tror jag att det bästa sättet att se det inhumana, oanständiga och människofientliga i Sverigedemokraternas politik är genom att utgå ifrån scenariot att partiets politik genomfördes i praktiken. 

Målet måste vara lika villkor

Både Sveriges Unga Muslimer och Muslimska familjedagarna har nu i två uttalanden uppmanat oss på Expo att ännu en gång redogöra för varför vi granskat och uppmärksammat den nu avhoppade socialdemokratiske partitoppen Omar Mustafas legitimerande av antisemitism.

I dessa uttalanden ber man oss förklara varför vi kritiserat just Omar Mustafa efter att han valts in i Socialdemokraternas partistyrelse. Jag har tidigare här på Expobloggen klarlagt att det har handlat om att Mustafa valts in i styrelsen för Sveriges största parti.

Till skillnad från Mustafa själv så menar både Muslimska familjedagarna och Sveriges Unga Muslimer att det inte finns några problem vad det gäller de inbjudna talarna.

I en debattartikel på Aftonbladet Debatt redogör jag tillsammans med Tidskriften Expos redaktör Anders Dalsbro för varför vi granskade Mustafa. I artikeln skriver vi bland annat:

"Vi vill betona att vi aldrig har hävdat att Mustafa skulle vara antisemit. Fokus har hela tiden varit Mustafas roll att bjuda in föreläsare som sprider rasism och intolerans.

Vi kan inte tolka utspelet från arrangörerna bakom ”Muslimska familjedagarna” som något annat än att de förnekar den antisemitism och homofobi som Expo och andra debattörer och organisationer påtalat. Det är oerhört tråkigt.

Vi har också noterat att i debatten så har även antimuslimska krafter sett sin chans att kollektivt skuldbelägga muslimer i Sverige. Det är självklart förkastligt. Samtidigt kan inte förekomsten av islamofobi innebära att kritisk granskning av politiskt aktiva muslimer i sig är fel. Det skulle i så fall göra det omöjligt för muslimer att jämlikt verka politiskt".

Det här sammanfattar vår hållning i frågan. Och det tål att upprepas. Under den debatt som har uppstått har nämligen tre saker förekommit som jag ser som oerhört allvarliga.

För det första har nu flera aktörer r förnekat eller förringat det judehat som Yvonne Ridley och Azzam Tamimi, båda talare vid de muslimska familjedagarna för ett par veckor sedan, spridit. Bland annat satt Mohammed Kharraki i P1 Morgon på måndagsmorgonen och beskrev de antisemitiska uttalandena som endast kritik av staten Israel. 

Kanske kan Daniel Vergaras artikel (http://expo.se/2013/yvonne-ridley-i-samrore-med-judehatare_5840.html) om Yvonne Ridley få Kharraki och de som till skillnad från Omar Mustafa inte ser problematiken med hennes antisemitism att få dem på andra tankar.

I artikeln framgår det att Ridley hyllar Mahathir bin Mohamad, tidigare premiärminister i Malaysia, ökänd för sitt judehat. Hon uppskattar antisemiten som fördömts av världssamfundet så pass mycket att hon besökte honom tillsammans med en annan judehatare, nämligen den amerikanske högerextremisten Michael Collins Piper från den rasideologiska och antijudiska tidningen American Free Press.

Men det är inte bara det lättvindiga bortviftandet av vår granskning som är oroväckande.

En hatlära kommer sällan ensam och i debatten om Omar Mustafa har föga förvånande antisemitismens bästa vän, islamofobin, visat sig. I debatten har klassiska antimuslimska tankefigurer tagit plats. I samma veva som Expressen skrev om att Mustafa gillade två intoleranta muslimska ledare som hyser homofoba och antijudiska åsikter på Facebook publicerades hans taxerade inkomst, uppgifter som dessutom visade sig vara felaktiga. I sammanhanget framställdes det som att Mustafa fått pengar från okänd ort. Texten bjöd in läsaren till att själva dra slutsatsen att det handlade om muslimsk konspirativ verksamhet - ett tema som känns allt för väl igen från den antimuslimska miljön.

Att flirtandet med den här typen av konspirationstänkande letar sig in i en tidning som Expressen är allvarligt. Jag hade inte varit förvånad om det hade varit i en dansk dags eller kvällstidning med tanke på hur detta grannland marinerats i antimuslimsk propaganda det senaste decenniet. Att Expressens skånska variant, Kvällsposten, vars Peter J Olsson på sin redaktionsblogg skrev en text bestående av grumliga stereotyper där Mustafa kallades för ”Herr Omar” gör inte saken bättre. Formuleringen ändrades efter kritik men även här visade det sig att intoleranta och rasistiska stereotyper inte endast är något för sverigedemokrater och nazister. Något som antirasister påtalat länge och som dess värre än en gång visat sig stämma. 

I den tid vi lever i där antimuslimska idéer är representerade i Sveriges riksdag och uppenbara antimuslimska konspirationsteorier sipprar fram i det offentliga samtalet är det som antirasist oerhört viktigt att man behandlar alla som jämlikar. 

Antirasism handlar i grund och botten om att sträva efter ett samhälle där vi kan leva tillsammans på samma villkor. Omar Mustafa själv tog tidigt i förra veckan avstånd från de inbjudna talare som bland annat Expo kritiserade honom för. Det var bra. Det gjorde han nämligen inte efter en liknande debatt för två år sedan. Men från företrädare från bland annat socialdemokratiska Tro & Solidaritet har försvaret varit att den granskning som Expo bedrivit är att sparka på den som ligger ner.

Är den antirasistiska strävan lika villkor då gäller det också att alla granskas och ifrågasätts utifrån samma villkor. Att reducera människor, i det här fallet en politiker, till endast dennes religion eller etniska tillhörighet förhindrar en sådan utveckling.


UPPDATERAD 130416:
Kvällspostens Peter J Olsson har vid upprepade tillfällen på Twitter bett mig att klargöra varför hans korta utspel bestod av grumliga stereotyper. Att beskriva den avhoppade S-politikern som "Herr Omar" luktar stereotyp lång väg. Att skribenten dessutom hävdar att Socialdemokraterna valde inte Omar Mustafa för att behålla väljare i "den gruppen". I diskussionen på Twitter försvarar sig Olsson med att även socialdemokrater resonerar så. Det kanske är sant men det är lika illa.

Här kan läsa Olssons text: http://bloggar.expressen.se/peterj/2013/04/problemet-herr-omar/

Rubriken är ändrad men i html-texten är den kvar. 

S slätar över sakfrågan

Vår nyhetsrapportering om den nye socialdemokratiske toppolitikern Omar Mustafas upprepade inbjudningar av antisemiter har skapat debatt och väckt starka känslor. Mustafa publicerade själv idag (den 10 april) ett uttalande på Tro och Solidaritets hemsida där han tar kraftigt avstånd från antisemitism och all form av rasism. S-politikern skriver bland annat följande:

"Med anledning av Expos artikel 12-04-08 vill jag klargöra att jag inte på något sätt delar eller stödjer antisemitiska och rasistiska föreställningar eller hets mot en folkgrupp, vem som än bär på dessa åsikter".

Jag betraktar uttalandet som att Mustafa i fortsättningen inte kommer beblanda sig med rasister. Det är bra. Socialdemokratens tidigare argumentationslinje har varit att inbjudningarna av antisemiter har handlat om att föra "dialog". De egyptiska judehatarna Salah Sultan och Ragheb Al-Serjany och Yvonne Ridley, som arbetat för den statliga iranska TV-kanalen Press TV, som är känd för sin antijudiska världsbild ska alltså ha deltagit på de berörda konferenserna för att diskutera. 

Märkligt nog så har ingen av dessa rasister beskrivits som just rasister när de bjudits in. Yvonne Ridley som talade på de muslimska familjedagarna för någon vecka sedan presenterades med en gedigen biografi. Men inte en rad om de klassiska antijudiska konspirationsteorier som hon saluför. 

Inte heller en enda rad om Azzam Tamimi som även han deltog på samma konferens som Ridley och som även han gjort sig känd för att sprida klassiska antisemitiska föreställningar presenteras som en person som sprider rasistiska idéer. 

Därför blir argumentationen om "dialog" som nu förs av dem som mer eller mindre villkorslöst har försvarat Omar Mustafas inblandning i inbjudningarna oerhört bräcklig.

I realiteten handlar det snarare om att S-politikern har upplåtit en plattform åt rasister och därmed gett dem legitimitet. Hade deras välkända antisemitiska ställningstaganden presenterats och en uppmaning om att föra en debatt mot dessa hade det varit en annan sak. Men nu har det inte varit så.

Omar Mustafa ska ha beröm för att han nu, indirekt eller direkt, backar från inbjudningarna. Han har också framfört att det är bra att det förs fram kritik om den är saklig. Det är också bra.

Det som däremot oroar mig är hur flera av hans partikamrater och andra som kännetecknar sig som antirasister har agerat. Att partiledaren Stefan Lövfen har mött kritiken mot Mustafa som förts fram med tystnad är anmärkningsvärt. Att förste ombudsmannen i Stockholms stad, där Mustafa har sin hemvist, Olle Burell slätar över kritiken med att han har respekt för att Mustafa och hans organisationen Islamiska förbundet "vill skapa mötesplatser" och inte tycks se någon större problematik att de de facto bjudit in antisemiter är också allvarligt. 

En annan sak att ställa sig frågande till är de socialdemokrater som i sitt försvar av Omar Mustafa av någon outgrundlig anledning bara beskriver den nya S-toppen som i första hand troende muslim och inte som den politiker han faktiskt är. 

Expo kommer alltid vara konsekventa i vår granskning av organiserad intolerans. Oavsett vad personen har för religion eller etnisk bakgrund. 

Och oavsett om politikern i fråga är medlem i Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Eller något annat parti.

Vi kallar det konsekvent antirasism. 

Vi har aldrig hävdat att Omar Mustafa är antisemit. Det vi har velat belysa är hans deltagande i legitimeringen av rasister. En legitimering han nu säger sig ha slutat med.